I skymningen anlände vi i ett soligt och varmt mallis! Nej London menar ja givetvis! Men varmt o skönt var det :-). När vi kom till hotellet blev vi flyttade till ett annat hotell precis nedanför gatan pga något problem m avloppen. Efter att fått en schysst beskrivning på vart rummet låg fick vi ta våra väskor och traska iväg. Snacka om service...Efter att ha tagit oss in i byggnaden mitt emot som tydligen tillhörde hotellet hittade vi en skruttig hiss som vi hoppade in i. När hissen hostade igång var ja mkt nervös. Min kommentar blev således: "har ja överlevt en flygresa hit bara att få dö i en hiss istället!?". Efter cirka fyra dygn kom hissen äntligen upp till fjärde våningen där vårt rum skulle ligga. Vi öppnar o kliver in i rummet (läs bastun). Vi konstaterar att där inte utan går att vistas två pers och två väskor samtidigt utan att behöva göra diverse akrobatiska övningar för att ta sig fram. Suck och stön sen däckade en trött Sofie och vaknade inte ens när viktor lyckades gå in i en vägg på väg till toaletten!Nästa dag lyckades Viktor få oss uppgraderade till en svit för att vi va så missnöjda med alltihop. Eftersom ja bott på hotellet vi bokat förut så visste vi vilket grymt skabbigt rum vi hade fått i jämförelse. Dom hade väl hoppas på att vi skulle tacka och ta emot men det gick inte sörru! Nu är allt bra iallafall och London bjuder på riktig sommarvärme!-out-

Förra helgen gick jag, mamma och pappa en sväng på fiberpub i bygdegården. Innan avfärd tog alla fram sina plånböcker för att se hur mycket kontanter som där fanns att tillgå. Jag konstaterade att jag inte hade någon sedel. Fortsatte vidare i min jakt efter kontanter till myntfacket. Inte ett öre. Inte ens någon, numera utdöd, 50 öring! När jag stod där med plånboken ekande tom, kastade pappa glatt ner en krona i mitt öppna myntfack och utbrast:

" Da far du ha en krono av mi da, så hundar int pissa pa di!" 

Han ställer verkligen upp när det behövs han, min pappa :-)!

För er som inte har läst Gunillas kommentar på mitt inlägg om "Kaupans Hund" kommer den här, med ytterligare en fantastiskt historia á Fiemor!

Ja den är klockren den storyn o jag har många många fler...
Till exempel när jag precis kommit hem med Emrik från BB o efter någon dag försiktigt gick på promenad med vagnen o Arvid följde med. Jag var ju snittad så jag gick lite dåligt o sakta...Arvid hade hört sin far mana på kor som gick lite sakta...jag fick mig till livs samma ramsa efter en stund

- Du du är så tjocka o faitar så du kan int ga en gang...

den du! Då var han bara drygt två år min lille Arvid.

Det är så jäkla mycket tjat om viktminskning överallt just nu. Hela fejjan är full med folk som lagt upp bilder på sig själva och konstaterat att de har gått ner tiotals kilo. Jätte bra jobbat, verkligen! Men det ger mig tjockisångest! Här på bloggsskrället (som förövrigt ingen läser :P) är det också massa reklam. "Kom i form på 30 dagar". Ingenstans kan man läsa "bli fet på 30 dagar". Och sen det här tv-programmet på tv, "älskling du har blivit en tjockis". Eller " Du har blivit tjock din jävel" som det också kan kallas ;-). Jag får paniiiiiikångest över allt tjockistjat!

"Snälla Bullen hjälp mig"...

Jag fick storstryk av Robert i finans. Billy. Usch. Inte ett dugg kul. Morr. Hej då.

Seriöst! Blir så jävla irriterad!! Jag har redan fått in en grymt jobbig fluga i mitt rum. Den flyger runt mitt huvud och surrar sitt irriterande, surrande ljud. Ibland kan ljudet nästan liknas vid en gammal svart jawa-moppe. En svart moppe som inte gick mer än 30km/h. 45 i nerförsbacke och medvind om man hade grym tur! Ibland hände det att man blev omkörd av en cyklist när man kom glidande på sin moppe. Det var inte ett dugg pinsamt. Bara sådär lagom mysigt att bara glida fram på moppen vars surrande ljud kunde liknas vid en flugas. Det var fina tider det. Speciellt roligt var det om man var någonstans och skrället inte startade! Då fick man snällt leda moppen hem och lämna in den för service på pappa-verkstan. YES! Jag slog ihjäl flugan! Victory, nu kan jag få sova i lugn och ro, vad skönt :-).

Har ju glömt att berätta om en crazy busschaufförs tant vi stötte på i stockholm. Vi hade en aningens gammal biljett och frågar damen om vi måste köpa en ny. " Är ni från dalarna" frågar hon. "Nä vi är från Gotland" svarar vi. "Ååååh jag älskar Gotland! Då slipper ni betala!". Tänk vad en dialekt kan göra alltså.

Till vår stora förvåning har Mikka och Heddå lyckats hamna på samma buss som oss :)!

Så vi bänkar oss längst bak allihopa och jag och Viktor måste givetvis berätta om vårt "slagsmål" med stockholmaren

dagen innan. Dock berättar vi den i en något modifierad version. Vi inleder med att säga något i stil med, vi slog ner

en stadsbo igår! Detta resulterar i att kvinnan framför brister ut i asgarv! Tydligen hade hon släkt på gotland och

tyckte det hela var väldigt festligt sagt tror jag. Minns inte exakt hur konversationen gick. Får be Heddå eller Mikka

att lägga in en kommentar angående detta snarast!

-out-

Efter att ha inlett vår helg i stockholm med att göra en stockholmare förbannad så blev lördagen mycket bättre! Vi mötte upp med den nyblivna stockholmaren Mikka och begav oss sedan på en tur genom stockholm. Blandannat förbi Mikkssons jobb!

Sen bar det av till Gröna Lund för att möta upp Eldina! Väl på grönan så lyckades dårarna få upp mig i en berg och dalbana. Jag var livrädd. Jag har aldrig åkt en berg och dalbanan i hela mitt snart 25 åriga liv! En sådan livräddhet som när vi stod i kön till helvetet (kändes det som) har jag nästan aldrig upplevt. Borträknat när jag åkte bil med syrran i Bolare kviar en gång...

Halvvägs genom kön och jag såg min chans att smita ut, men icke. Envisheten slog in och man vill ju inte framstå som en mes...

Väl på plats i det fruktade helvetet fälldes "säkerhetsbältet" ner. Jag satt fast hårt som tusan så nu fanns verkligen ingen återvändo. Panik. Vagnen börjar röra sig uppåt i sakta mak. Uppåt och uppåt och uppåt. " Nu dör vi", sa jag till Viktor och började fundera på hur mycke pensionspengar jag sparat ihop som nu skulle gå till spillo. I nästa ögonblick störtar vagnen neråt i en jävla fart! Jag blundade så hårt jag kunde och höll i mig för glatta livet. Kul att det togs ett kort i detta ögonblick. Såg väldigt roligt ut, jag livrädd och Viktor jätteglad. Hur som helst klarade jag mig igenom helvetesbanan och tyckte faktiskt att det var ganska roligt! Så roligt att det skulle få bli en tur till. Men först, givetvis, lite sockervadd till Sofie, 12 år :-).

Efter sockervadd tog jag och Mikka en tur i slänggungorna. Det var nästan mer läskigt än berg och dalbanan! 

Trodde ett tag att Mikka skulle börja gråta! Men posera kunde vi iallafall göra på en bild :-).